tisdag 16 augusti 2011

Får man prata om varumärken i konstnärliga sammanhang?

För några dagar sedan hamnade jag i en intressant, men något frustrerande, diskussion angående om man kan tala om varumärken när det gäller konstnärliga organisationer som teatrar, museer eller konstskolor. För mig är svaret enkelt. Självklart kan man det!

Att arbeta med varumärken fungerar i alla sammanhang när man vill kommunicera något utåt med syfte att till exempel få nya kunder, studenter, besökare eller helt krasst att tjäna mer pengar.

Att en konstnärlig organisation skulle tappa i värde för att man väljer att prata om organisationens varumärke är bara dumheter. Tvärtom ger ett strategiskt varumärkesarbete organisationen bättre förutsättningar att nå ut och man får möjlighet att skapa en plattform för konstformen att synas, ute i samhället. Den motsättning som ofta råder i konstnärliga kretsar mellan viljan att få fler besökare/studenter och samtidigt åsikten att det är fult att jobba med andra värden än de rent konstnärliga, är en självemotsägelse.

För att nå ut med sitt budskap idag krävs det att man är tvärsäker på vad man vill säga. I det ständiga mediebrus som råder kommer bara de som ständigt kommunicerar samma budskap att nå fram. Är budskapet eller avsändaren otydlig kommer det att försvinna i mängden eller helt sonika ignoreras. Konsumenternas tid är alltför värdefull för att vi ska lägga vår uppmärksamhet och energi på någon som inte ens vet vad han vill säga.

Den verktygslåda som varumärkesarbetet innefattar underlättar jobbet med att synliggöra vad som ska kommuniceras. Om nu varumärke ligger så fel i munnen så kalla det för värdegrund eller identitet men det är fortfarande samma parametrar vi kommer att jobba med: kännedom och gillande. Genom att utvärdera vilka associationer omvärlden har till varumärket och vilka associationer som är önskvärda har vi möjlighet att styra hur vårt företag uppfattas av omvärlden.

Tanken är inte att dupera omvärlden, som vissa verkar tro, utan att säkerställa att man uppfattas så som man är och vill vara. Handen på hjärtat, vad är viktigast för konstnären i det långa loppet? Att få en arena att verka på och att därigenom kunna dela sin konst med andra och kanske till och med kunna försörja sig på sitt konstnärskap. Vilken okänd konstnär kan det, frågar jag mig…



1 kommentar:

  1. Mycket intressant fråga! Konstinstitutioner vill också bli mer kända och få fler besökare men det finns en ideologisk dimension i detta som handlar om idealism kontra kommersialism. Samma syn finns även i många ideella föreningar, jag har själv erfarenheter av detta från biståndsvärlden. I den mest svartvita formen antas kommersialisten ha endast ett intresse: att klämma folk på pengar. Och han antas göra och säga vad som helst för att lyckas (därför kan allt han säger och gör misstänkliggöras). Idealisten antas istället göra det han/hon gör för att han/hon tror på något och för att uppnå utveckling i någon form, utan att gynnas materiellt själv. "Lösningen" för att vi kommunikatörer ska slippa hamna i en sån här diskussion är att byta ut vissa ord, för precis som du säger vill de uppnå samma saker men de vill för allt i världen inte förknippas med sin ideologiska motpol. "Varor/produkter", "varumärken" och "marknadsföring" är exempel på ord som tillhör vinstintressets vokabulär och som väcker anstöt. "Identitet", "uttryck", "särart", "vad vi står för", "varför man ska komma till oss", "hur vi ska nå ut" är omformuleringar som gör att det går att prata om det. Så mitt svar är: JA, man kan prata om varumärken i konstnärliga sammanhang och konstinstitutioner tjänar också på att ha ett systematiskt varumärkesarbete, men när vi pratar med dem om detta gör vi klokt i att tillämpa kommunikationens grundregel nr 1: målgruppsanpassning av vokabuläret.

    (Ett lite mer utvecklat resonemang finns på http://csr-kommunikation.se/ideella-organisationer-varumarken-och-vinstintressets-vokabular/)

    Mvh
    Fredrik Pettersson, csr-kommunikation.se

    SvaraRadera